Vart ute på en lång söndagspromenad och rensade tankarna en del. Jag borde faktiskt unna mig fler långpromenader. Det borde alla göra. Speciellt nu på hösten.. luften kan typ inte bli friskare än såhär.

 

..Känner på mig att detta kommer bli ett djupt inlägg btw..för att varna lite liksom.

 

Kom underfund med när jag gick runt här i mitt nya kvarter att jag måste sett så sjukt lycklig ut! En liten tjej med mössa,vantar,regnjacka och gympaskor som går runt där med sina alldeles för stora gula hörlurar och trallar för sig själv. Men jag är ju så glad med vart jag står idag! Jag kom verkligen fram till hur mycket jag tror på ödet. Vad det egentligen är som fört mig dit jag är idag och vad jag gått igenom. Hur stark man blir av motgångar och hur nyttigt det är för en.

 

Tänk vad bekväm man kan bli i sin tillvaro och hur farligt det kan va.

Det är ju rätt så komiskt ändå. Att jag sitter här och är så sjukt nervös över vad som kommer hända när jag pluggat färdigt min frisörutbildning,och får komma ut i det riktiga livet igen. För just nu känns allt som ett mellanting. Det jag försöker säga är,att även fast jag är så sjukt nervös och grubblar i princip hela tiden,så är det de som driver mig. Hur ska man annars komma långt om man är bekväm?

 

Mitt öde har verkligen en röd tråd. När jag ser tillbaka över de senaste 3 åren så är det så uppenbart allting. Alla nya människor man träffat,varför man håller kvar i vissa och andra inte. Alla motgångar som händer och vilka onödiga tidpunkter de sätter sig i,men ändå så nödvändiga. Ah,shit.. livet ska inte va lätt,vad ska man då titta tillbaka på sen när allt ordnat sig?